singleconfessions

Har suttit med datan i knät i en timme och stirrat på en tom ruta. Har så mycket tankar i huvudet, så mycket ord och känslor som jag inte förstår hur jag ska kunna få ut. 

Känslokaoset som pågår inom mig är vansinnigt. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Mest lutar det åt att gråta. Har hänt så sjukt mycket positivt i mitt liv senaste dagarna. Jag har gjort saker jag drömt om i år. Problem jag kämpat med i åratal börjar äntligen gå mot sitt slut. Men samtidigt så skiter sig allt annat. 

Jag trodde att jag träffat en vettig kille och han satte ett leende på mina läppar dagligen trodde vårat dejtande skulle leda till nåt, men så fel hade jag. Allt är så enkelt egentligen, han vill inte det jag vill. Men känslan är överväldigande. Misslyckandet. Galenskapen. Fast vi bara pratat en kort tid så känns det tomt i telefonen nu. Varje gång mobilen plingar till hoppas jag att det ska vara han. Att det ska lösa sig. Hur fan kan man sakna nåt man aldrig hade. 

All logik säger mig att det är han som går miste om nåt och inte jag. Att han betet sig som en idiot och att jag gjort rätt. Men trots det känns det så in i helvetes jävla svårt. Man mår bra av uppmärksamhet och han fick det pirra i magen. Men det sket sig innan det ens hade börjat. 

 

Jag undrar när det är min tur att träffa någon, träffa den rätta? 

Love where you at?