Semester. Sol, bad & rensa tankar.
Om 8h drar vi till arlanda och lämnar landet i en vecka, härligt!
Semester gör verkligen mycket för humöret. Hoppas på grymt väder och massa chillande.
Ska bli skönt att lämna landet och allt som påminner om sånt man inte orkar tänka på.
Jag ägnar alldeles för mycket tid åt analysera vad som gick fel med örebro, om jag skita i min stolthet och höra av mig. Eller bara acceptera att det rann ut i sanden.
Ska man kämpa för nåt man tror på till 90% eller låta det vara. Han hör inte av sig så han har visat vart han står. Eller? Tänker han samma sak som jag, låter stoltheten komma i vägen? För mycket tankar..
Jag blir mest bara förbannad på att han aldrig mer hörde av sig. Som att all skit han sa i alla månader vi prata var en lögn.
Det känns som att alla ghosts from the past är igång med att göra sig påminda.
Han jag inte träffat på 1,5 år skickar lite då och då sms, jag svarar - han svarar inte. Som att han bara vill göra sig påmind. Jag finns, glöm mig inte.
Det är som att killar vet att man kommit över dom, då hör dom av sig bara för att röra om i grytan.
Sen han den där som jag hade en crush på lika länge. Blir fortfarande en aning stressad när vi ses ute i vimmlet.
Det är inte alls samma sak längre. För slog hjärtat i 180 när jag såg honom. Nu är det bara, hey it's you the one that got away. Han jag aldrig vågade säga att jag var helt nere i, som vanligt. Jag vågar aldrig. Han har dock med tiden som gått verkat vara en riktig douche.
Typisk en sån där kille, som snackar om att han vill ha en wifey men hänger på klubben varje helg och sen gnäller över att han inte hittar en tjej.
Flörtar med en miljon tjejer men får aldrig fram ett ord när det kommer till saken.
Sjukaste är att jag flertalet gånger lyckats stöta på tjejer på krogen som utan anledning börjar prata om hur han snackat med dom men sen aldrig vågar säga mer. Känslomässigt handikappad. Leker ball men är blyg och konstig.
Och ändå slår tanken mig ibland. Vad hade hänt om jag sa att jag var helt såld på honom.
Time to move on, be alone. Någon gång långt fram i tiden, kanske det dyker upp någon som får mig att tro på kärlek igen. But for now, bitter manshatare it is.
Men nu är det dags att ta tag i packningen och snart snart semester.
Semester gör verkligen mycket för humöret. Hoppas på grymt väder och massa chillande.
Ska bli skönt att lämna landet och allt som påminner om sånt man inte orkar tänka på.
Jag ägnar alldeles för mycket tid åt analysera vad som gick fel med örebro, om jag skita i min stolthet och höra av mig. Eller bara acceptera att det rann ut i sanden.
Ska man kämpa för nåt man tror på till 90% eller låta det vara. Han hör inte av sig så han har visat vart han står. Eller? Tänker han samma sak som jag, låter stoltheten komma i vägen? För mycket tankar..
Jag blir mest bara förbannad på att han aldrig mer hörde av sig. Som att all skit han sa i alla månader vi prata var en lögn.
Det känns som att alla ghosts from the past är igång med att göra sig påminda.
Han jag inte träffat på 1,5 år skickar lite då och då sms, jag svarar - han svarar inte. Som att han bara vill göra sig påmind. Jag finns, glöm mig inte.
Det är som att killar vet att man kommit över dom, då hör dom av sig bara för att röra om i grytan.
Sen han den där som jag hade en crush på lika länge. Blir fortfarande en aning stressad när vi ses ute i vimmlet.
Det är inte alls samma sak längre. För slog hjärtat i 180 när jag såg honom. Nu är det bara, hey it's you the one that got away. Han jag aldrig vågade säga att jag var helt nere i, som vanligt. Jag vågar aldrig. Han har dock med tiden som gått verkat vara en riktig douche.
Typisk en sån där kille, som snackar om att han vill ha en wifey men hänger på klubben varje helg och sen gnäller över att han inte hittar en tjej.
Flörtar med en miljon tjejer men får aldrig fram ett ord när det kommer till saken.
Sjukaste är att jag flertalet gånger lyckats stöta på tjejer på krogen som utan anledning börjar prata om hur han snackat med dom men sen aldrig vågar säga mer. Känslomässigt handikappad. Leker ball men är blyg och konstig.
Och ändå slår tanken mig ibland. Vad hade hänt om jag sa att jag var helt såld på honom.
Time to move on, be alone. Någon gång långt fram i tiden, kanske det dyker upp någon som får mig att tro på kärlek igen. But for now, bitter manshatare it is.
Men nu är det dags att ta tag i packningen och snart snart semester.
Kommentarer
Trackback
