singleconfessions

Även om man är singel så har vi alla alltid någon snubbe i vårt liv som får oss att agera irationellt.
Kanske är han ett tillfälligt ragg eller en snubbe som helt fångat ens uppmärksamhet..
Hur det en är så får den här killen en att göra saker man egentligen aldrig skulle göra. Man beter sig helt enkelt mongo. Man vet det men kan inte sluta. Det är som en drog. Man blir svartsjuk över saker som egentligen inte är något och även om det skulle vara något så har man egentligen ingen rätt att vara svartsjuk eftersom den här killen inte är något till en endå.
Mer än en "liten" obsession. Ibland tänker man att man ska våga ta steget och kanske bjuda ut honom. Man tänker högt, peppar sig själv "vad är det värsta som kan hända.. att han säger nej typ" och det överlever man ju..
Men endå blir det aldrig något mer än tankar. Man vågar sällan ta steget.
Jag har absolut inga problem att snacka med killar, men blir jag det minsta intresserad blir jag helt retarded.
Total fjortis, kan inte prata eller bete mig nära honom. I loose my cool.
Super ner mig så fort jag vet att han är på samma klubb, för att lugna nerverna.
Har haft en sån dude i mitt liv ett tag nu.
Jag känner egentligen inte honom, vi faller väl under kategorin bekanta vs facebook vänner.
Men vi hälsar när vi ses ute vilket typ aldrig händer. Sen förra sommaren har jag typ lyckats dyka upp på samma ställe kanske 6 ggr. Men trots allt det här så är det något med den här snubben som gör att jag inte lyckas släppa det helt.

Men eftersom jag inte har the balls to ask him out så låter jag det helt enkelt rinna ut i sanden.
Jag kör strutsen, gräver ner huvudet och ignorerar allt runtomkring.